Lottiiis

Känns lite bättre. Gråter inte precis hela tiden längre. Har dock haft riktigt ont i huvudet konstant sen jag åkte från Karlstad, så går på ipren och inbillar mig att man får det när allt är lessamt och man saknar någon väldigt mycket.

 

Tisdag. Var på jobbet som vanligt, handlade, kom hem, Elsa var precis som vanligt. Henrik & Martin var här och skruvade bil så jag satt i solen och tittade på dom. Elsa var ute hela dagen och kom inte in förrän strax efter 9. Då åt hon och var som vanligt. När jag satte mig och skulle äta var hon på golvet och mjauade men ville inte hoppa upp i soffan till mig, hon gick dock på alla ben och jag märkte inget konstigare än så. Bara någon minut efter det gick hon ut i hallen och började mjaua, precis som när hon vill ut. Gick dit och skulle släppa ut henne men då reste hon sig inte upp. Förstod direkt att ngt inte var som det skulle och provade att ställa henne upp, det gick inte alls och hon hade ingen styrsel i bakdelen alls. Ringde Distrikt i Sunne direkt som hade en kanin på ingång och alltså inte kunde ta emot oss direkt utan hänvisade oss till Karlstad. Ringde dit och var välkomna direkt. Packade in stackars Elsa i buren (hon som hatar att åka bil...) och åkte mot Karlstad. Vi kom inte långt innan jag bestämde mig för att hon skulle få ligga lös i bilen (OM det nu är hennes sista bilresa ska hon iaf slippa buren). Det är jag glad för idag.

 

Väl i Karlstad tog en snäll veterinär hand om oss direkt. Redan på telefon hade dom sagt att det förmodligen kunde vara en blodpropp och när vi kom fram försökte dom känna efter någon puls i bakbenen - och hittade ingen. Provade även att klippa av en klo för att se om det rann blod - vilket det inte gjorde. Så diagnosen var ganska säkert en blodpropp. Veterinären sa att det är svårt och ganska smärtsamt att göra ngt åt, och risken finns ju alltid att det kommer tillbaka. Katter kan få blodproppar precis som vi människor, och med Elsas hjärtfel så är dom tydligen vanligare än annars. Bestämde mig för att hon skulle få somna in. Hade vi bott 5 minuter från ett djursjukhus och man lätt kunde komma tillbaka kanske man kunde ha gett henne smärtstillande och sett om proppen skulle lösas av sig själv. Men när man vet att man kanske måste göra resan igen med en skrikig, halvförlamad katt är det inte värt det. Tror jag. Intalar jag mig själv. 

När hon fick sprutan låg hon i mitt knä och jag kunde klappa henne på hennes bästa ställe på huvudet ända tills hon somnade. Har nog aldrig varit så ledsen som den här natten, och tycker synd om den stackars veterinären som försökte prata med mig och förklara, och jag bara grät, från att jag ringde första gången.

 

Nu är det väldigt konstigt och tomt här hemma. Varje gång jag öppnar ytterdörren tittar jag ner för att se om Elsa går in eller ut. Så fort jag går förbi något ställe hon brukar ligga och sova på märker jag att hon inte är där och tänker "aha, då är hon nog i sängen i stället" tills jag kommer på att det är hon ju faktiskt inte alls. Och inte sitter hon på trappen och väntar på mig när jag kommer hem heller. Det är konstigt att gå och lägga sig när man inte kan ropa på katten så att hon kommer och lägger sig i fotändan på sängen. Och det är konstigt när man vaknar av alarmet på telefonen och ingen katt kommer smygande och ska ligga bredvid på kudden. Inte ens när jag låg ute i solen igår kom hon och la sig hos mig på filten. Man har så många rutiner och vanor som man tydligen inte tänker på när man bara följer dom. Det är först när dom bryts som man reagerar.

 

Jag är så glad för att jag valde den svarta katten istället för den svartvita när jag var och såg på kullen första gången för ca 7 år sedan. Jag fick verkligen världens bästa katt, och jag vet att jag aldrig kommer att få någon som Elsa igen. Synd dock att ingen synkat djurens ålder med människans än. 7 år hade gärna fått varit många många fler. ♥